Det är rätt lustigt att en plats som egentligen inte alls är hemma känns precis som jag tror att hemma ska kännas som. Det gör nästan lite ont i mig att där jag trivs bäst inte är hemma på riktigt. När jag är där kan jag släppa allt, jag behöver inte fundera på något utan jag kan bara leva. Och det bästa av allt är att jag på riktigt mår bra, även fast jag kanske är ensam. Här spelar det ingen roll vad jag gör, jag trivs inte här. Jag önskar jag kunde ljuga på ett såntdär lite fint sätt och säga att allt är bra när jag är med mina vänner för att göra dom glada. Men det tänker jag inte, för det är inte sant. Jag trivs inte här i denna staden, jag gör verkligen inte det. Och jag kan inte ens låtsas som jag gör det längre.

Jag och kalmar funkar inte tillsammans och även fast mina fina vänner och kompisar gör det bättre så är det fortfarande inte helt bra. Jag kommer flytta och jag kommer nog aldrig tillbaka igen efter det. Det är faktiskt inte minsta lilla jobbigt att skriva det och jag längtar till min flytt om sådär lite mindre än ett år. Jag är så säker på detta att jag redan nu vet att jag inte kommer ångra mig. Jag längtar tills jag ska packa ihop mitt liv i massa flyttlådor och väskor.

Delen där dom sjunger "Home is whenever I'm with you." är fin och det är nästan så jag känner. Fast alltså you för mig är lyckan och lättnaden att komma bort härifrån. Svårt, komplicerat och faktiskt rätt jobbigt att förklara. Även fast det inte är omöjligt tänker jag inte försöka. Jag kan bara sammanfatta kort att jag är klar med Kalmar, vågar näästan säga för alltid. 

När jag läst igenom detta inser jag hur snurrigt det blir ibland. Men det skiter jag i.