Jag saknar dig så det gör ont.

Lyssnar på Regina Spektor och minns dedär roadtripsen vi hade en gång i tiden och inser hur jävla mycket jag hatar att ha det såhär. Hatar att du inte längre bor fem minuter ifrån mig, även fast jag knappt minns tiden du gjorde det saknar jag det. Hatar att jag inte kan ringa dig och sedan ett par minuter efter sitta på bussen eller cyklen för att träffa dig. Istället måste allt planeras långt i förtid och oftast kommer något i vägen och då halvbestämmer vi ett annat datum som aldrig blir av. Jag minns fortfarande en dag när du kört hem oss, när vi fortfarande var för små för att ta tåget ner utan istället körde du för att hämta och sedan lämna oss. Jag minns att när du lämnat oss och kramat om oss och var påväg ut till bilen sprang jag in till mitt rum och satte mig i fönster och vinkade hejdå, jag minns att tårarna sprutade ner och jag förstod inte varför du var tvungen att åka.
Jag minns fortfarande när du alltid väckte oss om vi somnat för att kolla på kaninbron, jag minns den gången idiot-gps:n körde oss fel till en väg som inte längre funkade och jag minns hur vi alla var skitsura men bara fem minuter efter det skrattade vi tills vi nästan grät åt något helt annat. Jag minns när vi dunkade underbar musik som jag fortfarande minns och älskar, jag minns när vi alla sjöng falskt och du trummade dina fingrar på ratten och jag var så full av lycka.
Jag saknar det och jag hatar verkligen att ha det såhär. Nu träffar jag dig inte ens en gång i månaden, senast jag träffade dig var ett par timmar för över tre månader sen. En massa kramar och lite prat, det var det enda. Jag vet att vi båda förändrats och även fast det gör ont att erkänna så har vi två helt skilda liv. Jag läser det du skriver på facebook, ibland kommenterar jag och gillar och du gör desamma. Men det är inte samma sak som att dela ett liv. Du har missat mer än hälften av min uppväxt, du har missat alla historier jag berättar här hemma och du har missat att lära känna mina vänner. Det gör verkligen ont nu när jag tänker på det. Visst, självklart älskar jag dig hur mycket som helst. Och jag vet att du älskar mig, men det gör fortfarande superont.
Jag önskar jag kunde känna att jag bor hos dig med, men det gör jag inte utan jag hälsar på. Jag vet massor om dig men jag känner inte dig så bra som jag borde, som det känns som att jag borde göra. Jag önskar jag kunde vakna varje morgon och äta frukost med dig, önskar att när du kom hem från jobbet skulle du fråga mig hur det var i skolan, önskar att jag kunde få dela allt i mitt liv med dig. Nu pratar vi i telefon sällan, skriver lite på facebook och jag kommer och hälsar på ibland. Det kan gå flera dagar och veckor utan att vi faktiskt säger ett ord till varandra och det gör ont.
Jag önskar jag skulle våga säga detta till dig och stå fast vid varje ord, men det vågar jag inte. Inte för att du skulle bli arg men det skulle såra dig och jag vet att ingenting hade ändrats iallafall. Jag får bara finna mig i att vi inte kan ha de livet jag önskar vi hade, den relationen vi skulle kunna ha och att du bara finns där över tjugosju mil ifrån mig och inte en mil närmare. Jag får helt enkelt låtsas som jag är nöjd med att ha det som det är fast att jag saknar dig så det på riktigt gör ont i mig. Allt detta gör jag för det enda jag vill är att du ska vara lycklig och må bra och det vet jag att du gör nu, och jag kan inte ta den lyckan ifrån dig. Inte en endaste sekund.
Skrivet rätt från hjärtat men jag kommer aldrig våga säga något av detta till dig..

Lyssnar på Regina Spektor och minns dedär roadtripsen vi hade en gång i tiden och inser hur jävla mycket jag hatar att ha det såhär. Hatar att du inte längre bor fem minuter ifrån mig, även fast jag knappt minns tiden du gjorde det saknar jag det. Hatar att jag inte kan ringa dig och sedan ett par minuter efter sitta på bussen eller cyklen för att träffa dig. Istället måste allt planeras långt i förtid och oftast kommer något i vägen och då halvbestämmer vi ett annat datum som aldrig blir av. Jag minns fortfarande en dag när du kört hem oss, när vi fortfarande var för små för att ta tåget ner utan istället körde du för att hämta och sedan lämna oss. Jag minns att när du lämnat oss och kramat om oss och var påväg ut till bilen sprang jag in till mitt rum och satte mig i fönster och vinkade hejdå, jag minns att tårarna sprutade ner och jag förstod inte varför du var tvungen att åka.

Jag minns fortfarande när du alltid väckte oss om vi somnat för att kolla på kaninbron, jag minns den gången idiot-gps:n körde oss fel till en väg som inte längre funkade och jag minns hur vi alla var skitsura men bara fem minuter efter det skrattade vi tills vi nästan grät åt något helt annat. Jag minns när vi dunkade underbar musik som jag fortfarande minns och älskar, jag minns när vi alla sjöng falskt och du trummade dina fingrar på ratten och jag var så full av lycka.

Jag saknar det och jag hatar verkligen att ha det såhär. Nu träffar jag dig inte ens en gång i månaden, senast jag träffade dig var ett par timmar för över tre månader sen. En massa kramar och lite prat, det var det enda. Jag vet att vi båda förändrats och även fast det gör ont att erkänna så har vi två helt skilda liv. Jag läser det du skriver på facebook, ibland kommenterar jag och gillar och du gör desamma. Men det är inte samma sak som att dela ett liv. Du har missat mer än hälften av min uppväxt, du har missat alla historier jag berättar här hemma och du har missat att lära känna mina vänner. Det gör verkligen ont nu när jag tänker på det. Visst, självklart älskar jag dig hur mycket som helst. Och jag vet att du älskar mig, men det gör fortfarande superont.

Jag önskar jag kunde känna att jag bor hos dig med, men det gör jag inte utan jag hälsar på. Jag vet massor om dig men jag känner inte dig så bra som jag borde, som det känns som att jag borde göra. Jag önskar jag kunde vakna varje morgon och äta frukost med dig, önskar att när du kom hem från jobbet skulle du fråga mig hur det var i skolan, önskar att jag kunde få dela allt i mitt liv med dig. Nu pratar vi i telefon sällan, skriver lite på facebook och jag kommer och hälsar på ibland. Det kan gå flera dagar och veckor utan att vi faktiskt säger ett ord till varandra och det gör ont.

Jag önskar jag skulle våga säga detta till dig och stå fast vid varje ord, men det vågar jag inte. Inte för att du skulle bli arg men det skulle såra dig och jag vet att ingenting hade ändrats iallafall. Jag får bara finna mig i att vi inte kan ha de livet jag önskar vi hade, den relationen vi skulle kunna ha och att du bara finns där över tjugosju mil ifrån mig och inte en mil närmare. Jag får helt enkelt låtsas som jag är nöjd med att ha det som det är fast att jag saknar dig så det på riktigt gör ont i mig. Allt detta gör jag för det enda jag vill är att du ska vara lycklig och må bra och det vet jag att du gör nu, och jag kan inte ta den lyckan ifrån dig. Inte för en sekund...

Kommentarer
Postat av: johanna

Jag älskar dig majja, det hoppas jag du vet.

-skriver mer sen. <3 -

2011-08-17 @ 23:46:59
URL: http://skooogsmullarna.blogg.se/
Postat av: alice

<3

2011-08-18 @ 00:35:11
URL: http://binnastoy.blogg.se/
Postat av: Carro

hjärtat!<3

2011-08-18 @ 01:46:43
URL: http://baraacarro.blogg.se/
Postat av: Jannike

Majja, jag måste bara säga att du skriver så himla bra. Du förmedlar verkligen det du känner.



<3

2011-08-18 @ 14:22:46
URL: http://waruikokoro.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0