Har försökt somna länge nu men min feber gör det omöjligt. Fryser supermycket ena sekunden, andra sekunden kokar jag. Somnade innan och sov i kanske tjugo minuter och då hade jag en superkonstig feberdröm och vaknade av världens hostattack. Hade bara ställt datorn i vänteläge så valde att starta den och nu ska jag kolla på lite serier för att sedan sova när jag är riktigtriktigt trött!

Läs resten om ni känner att ni orkar,  skriver mest bara för jag inte vet vad jag ska göra och mår bättre av att skriva massor och då kan jag också oftast klura ut vad jag ska göra. (tänk på att det är krångligt skrivet för jag är inte heeelt här med tanke på febern och den finfina hostmedicinen)
Kan även tillägga att jag är riktigt sur och det finns en del anledningar till det och sen när jag har feber så blir jag bara surare om jag redan är sur. Nu tänkte jag berätta för er varför jag är sur, utan att nämna ett endaste namn. Detta brukar jag inte göra så jag antar att jag gör det pga min feber och min morfinfyllda hostmedicin.

En sak jag alltid tänker på när jag pratar med människor är "ingen är värd att lita på förrän den bevisar det.".  Men sen inser jag att BLÖHRG, ingen är värd att lita på för varenda människa förrutom en person har svikt mig någon gång. För alltså hon som aldrig svikit mig finns inte mer så hon kan inte svika mig och jag vet att hon aldrig skulle göra det. Men andra personer jag litat på har svikit mig och varit så oerhört falska att jag vill slå mig själv för att jag förlåtit dom eller förlåter dom gång på gång. Jag litar på dom snabbt efter dom sagt oerhört korkade, dumma och inte ens äkta ursäkter. Eller ja, en del av dom ber inte ens om ursäkt och vet inte ens själva om att jag vet precis allt dom gjort och sagt. Men ändå förlåter jag dom, fast dom inte tror att jag vet och fast dom inte tror att dom gjort något fel. Finns faktiskt ingen bra anledning till att jag gör det för nästan varje gång jag förlåtit någon har den sedan bevisat det att den inte var värd det. Finns väl kanske två eller tre personer som faktiskt bevisat att de varit värda att bli förlåtna. Antar att jag ger folk så många andra chanser för att jag är för snäll. För jag ger folk andra chanser, heeela tiden. Oftast utan att dom märker det för jag orkar inte skapa onödiga konflikter och bråk. 

Nu har jag iaf satt mig i en oerhört jobbig sits och det är därför jag är sur. För jag vet att människan i fråga snackar en jäkla skit om mig (och neeej, det spelar ingen roll vem som frågar eller hur många gånger man frågar, jag kommer inte säga vem det är för det finns ingen mening med det förrän jag valt om jag orkar konfrontera människan eller om jag ska vänta och se om människan själv inser att den är en uppblåst idiot som bara snackar en massa skit hela tiden och intalar sig en jävla massa bullshit). Människan beter sig helt som vanligt och jag har inte visat något heller, och vi umgås inte sååå mycket att människan kan förstå att jag är sur. Eller egentligen är jag inte så sur utan mest besviken. För jag hatar att bli sviken, det gör självklart alla. Men jag har alltid haft svårt att lita på människor och ifrågasätter saker hela tiden och att bli sviken av någon man trodde man kunde lita på gör otroligt ont. Fast samtidigt har jag börjat vänja mig vid det och hur det känns och jag litar inte på någon fullt ut men jag gjorde nästan det med denna människan. Flera gånger om efter alla gånger jag blivit sviken.