Lilla W
för er söta som tydligen fortfarande hänger kvar här kan jag ju uppdatera lite! just nu pluggar jag för fullt, trimmar hästar, äter & sover. det är i princip det jag hinner med i mitt liv... sen åker jag till pappa så ofta jag hinner (typ aldrig) och sen till Kalmar så fort jag får chansen. alltså rätt så fult upp med andra ord!
just nu har jag fått ännu ett projekt på allt detta men det är självvalt. det är att utbilda lilla Wendy & göra henne till en topphäst ;) vi har en del jobb framför oss men det är bara skoj för hon är så jäkla trevlig att jobba med och har ett helt underbart psyke!
Här har ni lilla Wendy, min lilla minigris! :D
hjärtekrossad
tills för ett litet tag sen visste jag inte vad det betydde. jag förstod inte varför man sa "falla" för någon. men jag förstår nu, jag vet hur ont det gör. hjärtekrossad är inte bara att hjärtat krossas, utan hela du krossas ner till en miljon bitar som ligger nere på botten. och du faller för någon, för fångar inte någon dig så går du sönder i fallet. det gör ont som fan. i hela kroppen, från huvudet ner till tårna och magen kniper sekunden du minns minsta lilla sak från er tid. det gör så förbannat ont trots att man inte låter sig förstöras helt. det gör så förbannat ont trots att man försöker intala sig själv att man klarar det och att det inte är hela världen. det gör ont att älska någon trots att den andra känner precis samma sak för det funkar inte alltid trots kärleken.
delad
känslan när ingenting fungerar och
man inte vet vad som är hemma och borta suger. att känna en klump i magen varenda gång jag åker mellan mina tre "hem" är det sista jag vill. jag önskar att jag inte var så jävla delad och att jag bara kunde känna mig som hemma. och visst, jag vill gärna vara en sån som person kan se hemma som en plats med människor jag älskar och som älskar mig också men det kan jag inte. jag vill ha något som känns som hem och någonstans där jag kan känna mig helt trygg. men att leta efter det och inte finna det är lika frustrerande som att försöka hitta två likadana strumpor när man precis har tvättat.
jag önskar att jag aldrig hade flyttat samtidigt som det är något av det bästa jag gjort. jag hatar att inte finnas där när jag behövs som mest, att behöva sitta 30 mil ifrån och säga att jag finns vad det än är men inte bara kunna åka dit och försöka göra allt bättre. jag hatar att inget känns som hemma på riktigt utan att jag bara känner mig lika delad och trasig som den sista pepparkakan i burken i januari.
men mest av allt hatar jag nog att allt detta beror på att jag inte är trygg i mig själv och att jag inte klarar av att sakna för det delar min trasiga själ i tusen delar till.
