Måste bara säga tack till min fina mamma som alltid ställer upp. Har suttit och pratat med henne nere i sådär en halvtimme-fyrtiofem minuter? Har pratat om lite viktiga saker som vad jag verkligen vill göra nu efter detta året och ifall jag verkligen vill flytta dit. Har pratat om skolan och har pratat om att beställa hästsaker från england för dom är så fina där. Sen fick jag prata ut ett tag, sitta ostört i flera minuter och det gjorde inget att tårarna rann ner för kinderna. 

Det som är det jobbigaste i mitt liv har hon också gått igenom och går igenom. Alltså känner hon en liknande smärta som jag gör. Fast hon har kommit lite längre i att bearbeta den sorgen. Nu efter att ha pratat och gråtit ut lite med en som faktiskt förstår smärtan mår jag lite bättre. Men jag har insett att hur mycket jag än vill så kommer jag aldrig må riktigt bra igen. Smärtan kommer alltid finnas kvar, men jag antar att det är så när man förlorar sin allra bästa vän? Men jag ska fortfarande inte sluta försöka, jag vet att hon skulle vilja att jag var lycklig och att jag mådde bra..