Kollar igenom bilder på mig och Poppe och jag sitter och ler som ett fån medans tårarna rinner lite..

Jag saknar min fyrbenta vän något enormt. Jag saknar att stå i stallgången och gosa in huvudet i hans hals och gråta lite när jag inte orkade mer. Att alltid ha honom där som en trygghet när allt annat gick åt helvete. Att sitta upp och rida de klockrenaste ridpasset efter det andra och chockas av hur mycket han vuxit i huvudet och hur mycket han utvecklats under den tiden.. Att bara vara med honom var lycka. Att känna hans närhet och kärlek var nästan perfektion. Han var speciell den lilla ponnyn och han tog mitt hjärta med storm. Han var så otroligt personlig och så väldigt känslig. Hade en åsikt om allt och helst skulle allt vara på hans sätt, men trots allt och trots alla motgångar vi hade så lyckades vi tillsammans.

Önskar verkligen att han var en storhäst för då hade han varit min nu och ingen hade kunnat stoppa oss!