Klockan 22:48 har det precis gått två år.
Två år sen dagen jag förlorade min allra bästa vän. En person som betyder mer än självaste livet för mig, mer än någon av er kan förstå. Hon hjälpte mig genom allt det svåra och jobbiga men också genom allt de fina och roliga. Hon fick mig att inse att familjen är det viktigaste, att det är dom man ska hålla hårdast tag om vad som än händer. Hon är den som fått mig orka med allt och så är det fortfarande, även fast hon inte är här på samma sätt. Hon är var under flera års tid den som jag pratade med allt om, den enda som jag någonsin litat på helt och hållet. Hon var så speciell att ord inte kan förklara, hon var perfekt i mina ögon. 

Jag saknar dig mormor, mer än du någonsin kommer förstå. Det gör ont i hela mig och tårarna slutar inte rinna, och nu finns inte du här så jag kan inte krypa upp i din famn som jag brukade göra. Jag kan inte höra dina tröstande ord eller känna din trygghet. Jag kan inte längre ringa till dig när jag är glad och har något roligt att berätta, jag kan inte sitta med dig på altanen på tidiga sommarmornar och prata om allt och inget. Jag kommer aldrig få träffa dig igen och det gör verkligen ont. Och jag önskar av hela mitt hjärta att vart du än är så mår du bra och du slipper ha ont och du behöver inte kämpa så som du gjorde in i sista andetaget. Jag önskar att du kan se mig ibland och höra det jag har att säga till dig och jag hoppas att du kan se detta. Att du kan läsa det och förstå att jag älskar dig något otroligt. Du betyder allt för mig och jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta, tack för allt du lärt mig världens finaste du.

Vila i frid världens bästa vän♥