everything good dies here, even the stars.

Death Cab for Cutie – I Will Follow You into the Dark
när vi satt på tåget idag sa min finaste pappa en sak som fick det att skära i hjärtat på mig.
jag börjar bli vuxen nu och mina äldre syskon också, vilket både är positivt och negativt. det började skära i hjärtat för jag insåg att när jag blir äldre blir även mina föräldrar och mor/farföräldrar det. jag har inte en endaste mor eller farförälder kvar. jag förlorade min mormor för snart tre år sedan och det gör fortfarande lika ont och i det försvann min morfar. två år efter det förlorade jag en person som stod mig oerhört nära och var en extremt stor förebild för mig. och nu, nu förlorade jag min farmor.

det gör ont i hela kroppen och allt går emot, jag skakar och fryser fast jag sitter inlindad i flera täcken, jag har en stor klump i magen och mår illa hela tiden. sen har vi det jobbigaste, gråtklumpen i halsen och vetskapen om att man vilken sekund som helst kan och kommer bryta ihop totalt. 

min absolut största rädsla är att förlora människor i min närhet och varenda gång jag gör det bryts jag ner totalt tills jag hamnar på botten och på vägen upp dör alltid en bit av mig själv. och jag får hela tiden höra att jag är stark men när det händer sånt här så förstår jag inte vad folk menar med att vara stark egentligen. för jag är inte stark, jag bryter ihop hela tiden, gråter tills jag inte kan andas och varenda gång är jag snäppet ifrån att ge upp totalt.

jag orkar inte detta igen och vet inte vad jag ska ta mig till. snälla, rädda mig?


I've missed you since the day I said goodbye..

Kollar igenom bilder på mig och Poppe och jag sitter och ler som ett fån medans tårarna rinner lite..

Jag saknar min fyrbenta vän något enormt. Jag saknar att stå i stallgången och gosa in huvudet i hans hals och gråta lite när jag inte orkade mer. Att alltid ha honom där som en trygghet när allt annat gick åt helvete. Att sitta upp och rida de klockrenaste ridpasset efter det andra och chockas av hur mycket han vuxit i huvudet och hur mycket han utvecklats under den tiden.. Att bara vara med honom var lycka. Att känna hans närhet och kärlek var nästan perfektion. Han var speciell den lilla ponnyn och han tog mitt hjärta med storm. Han var så otroligt personlig och så väldigt känslig. Hade en åsikt om allt och helst skulle allt vara på hans sätt, men trots allt och trots alla motgångar vi hade så lyckades vi tillsammans.

Önskar verkligen att han var en storhäst för då hade han varit min nu och ingen hade kunnat stoppa oss!


Trasig

Ibland undrar jag om du verkligen inser vad du gör mot mig. Om du inser hur trasig jag är och hur mycket mer jag faller isär när du gör såhär mot mig. Om du inser hur ont det gör att höra dedär orden och hur ont det gör att du inte ser mig eller lyssnar på mig även fast jag nästan står mitt framför dig och skriker. Fast det värsta av allt är att jag älskar de få minuterna jag får din uppmärksamhet och kärlek efter jag berättat för dig att du behandlar mig som skit. Just nu är det de få minuterna jag lever på..




I still ain't over you

Att vi gått från en varm gosig kram till en liten lätt nickning som hälsning är bara hemskt. det gör ont i hela mig och hjärtat brister lite. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag inte har några känslor för dig går det inte, det pirrar i hela magen när jag ser dig och ännu en gång är jag på ruta ett.. jag vet att jag inte borde bry mig alls, jag borde behandla dig på samma sätt som du behandlat mig.. men det går inte. hur mycket jag än försöker så kan jag inte, jag kan inte göra som du och låtsas som att ingeting hänt. jag kan inte glömma allt du sagt och det gör så jävla ont att tänka på det. tänka att de du sa kanske bara var lögner och att du inte menade något av det.. Men en sak är säker iaf, du har förbrukat alla dina chanser, du kommer aldrig få en endaste jävla chans till för det är du fan inte värd!!



För många ord - för lite tid

Just nu är det väldigt mycket på gång, nästan lite för mycket om jag ska vara ärlig. Tidsuppfattningen är som borta och dagarna blandas ihop helt och hållet. Lite för mycket att göra och för lite tid samtidigt som det är för lite att göra och för mycket tid. Orkar inte hålla koll på allt och det gör bara saker jobbigare. Psyket är som en berg o dalbana och vissa dagar vet jag knappt ut eller in. Jag försöker bäst jag kan men vissa dagar kan man bara inte räcka till och dessa dagar verkar vara fler än de jag faktiskt räcker till. Men det blir bättre, eller jag hoppas det iaf..

Bloggen har lagts åt sidan nu på senaste tiden och jag har så himla mycket jag vill dela med er. Ridpass där ponnyn nästan varit mer i luften än på marken där han samtidigt gått som en klocka, om hur stor Iris blivit och hur hon får mig att le med hela hjärtat, bilder på dendär storastora hästen som är tokfin, bilder på Poppe där han är så vacker att det nästan inte går att se på honom, citat som är så klockrena att man nästan inte kan sluta läsa dom, dagar som är så tomma men samtidigt så bra, långa promenader som fått mig att må bra för ett litet tag och vänner som är så bra att man önskar att man kunde stanna här för evigt och låtar, låtar som skär i hjärtat och samtidigt läker en nästan helt och hållet. Men just nu mina kära vänner så finns inte tiden, tiden att dela allt detta med er är just nu så liten att jag knappt hinner tänka på att skriva något innan den tiden försvinner, innan något annat måste bli gjort och mina berättelser hinner inte bli nedskrivna här.

Men jag lovar er, jag ska försöka skriva oftare och visa bilder som jag tagit eller bilder från min tumblr, jag lovar.




feels great when you ignore me.

jag VISSTE att det skulle bli såhär, jag hade så jävla rätt. jag visste att du skulle bry dig mindre än vad du gjorde innan, vilket redan då var på tok för jävla lite. jag sa det till dig och du tog allt som ett jävla skämt. du bryr dig inte längre och snart ger jag fan också upp. allt annat än så jävla viktigare än mig och jag har börjat tröttna på att inte ens räknas längre, på att du aldrig hör av dig, att du aldrig säger vad jag betyder för dig, att du skiter fullständigt i hur allt står till och att inte ha dig här. jag har tröttnat så jävla mycket på dig och alla dina jävla problem med att visa något.

jag skulle vilja skrika men de enda som kommer än tårar. jag skulle vilja skrika på dig och berätta hur jävla dåligt du får mig att må genom allt du inte gör, berätta hur dåligt jag mår och hur jävla värdelös du får mig att känna mig. och det värsta av allt är att jag vet att du fan inte hade brytt dig ifall jag sa allt detta, att de enda du gjort är att undvika mig för att du inte klarar av känslor och du ser aldrig att du gjort något fel utan du hade skyllt allt på mig, som alltid.




Deep inside my mind

Tomt. Så tomt så de skulle eka om det fanns något litet kvar, om någon liten simpel tanke skulle ropa på hjälp. Det skulle eka mer än det skulle göra om någon skrek tills luften tog slut i lungorna i globen om det var tomt. Mer än ifall hela jorden skulle vara i en glasskål och en person skulle skrika så högt och länge den kunde. Det skulle eka i dagar, så tomt är det nu. Eller så tom känner jag mig samtidigt som känslorna bankar och slår allt vad de kan på dörren jag stängt för att de inte ska slippra ut. Lite tankar och känslor lyckas slippra ut ibland och smärtan känns genom hela kroppen. Hjärnan arbetar i hundranittio och gör allt för att jag ska bryta ihop totalt. Och tankarna lyckas, de vinner. Precis som de gjorde idag..





Mitt 2011

(skrivet 06:00 utan någon sömn innan så kan innehålla en del stavfel och konstiga meningar..)
Att skriva ett långt inlägg om året som gått orkar jag inte för det skulle bli för jobbigt, så jag skriver kort och sammanfattat om vad som hänt.

Början av året är lite som ett blurr för mig, mest för att början av året inte var så bra. Jag mådde varken superbra psykist eller fysiskt och det finns massor av anledningar till det jag inte ser så stor mening i att ta upp. Jag hade iaf Suppan som gjorde att allt kändes lite lättare! Hade massor i skolan men jag orkade aldrig anstränga mig. Januari, februari, mars och till mitten av april spenderades mestadels med Suppan, alltså tills hon åkte i april. Umgicks en hel del med vänner och hälsade på pappa tre gånger har jag för mig. Fick också på nyårsafton veta att jag skulle få ett småsyskon till sommaren (iris).

Efter Suppan åkte letade jag inte häst utan red Fanny då och då, sen red jag andras hästar. Försökte, istället för att leta häst, hitta lösningar på andra problem jag inte orkat ta itu med innan. Sen var det bra med en liten ridpaus för min rygg då jag under en period hade så otorligt ont att jag knappt kunde resa mig upp på morgonen. Min tid gick mest åt till att umgås med vänner, skolan och att rida olika hästar.

I maj började jag jobba hos KG och jobbade rätt mycket i början. Red fortfarande Fanny, lite andras hästar och hade en till ponny jag hjälpte till med ibland också. Bröt lillfingret och hade gips i 2 veckor och fick sedan inte rida på 2-3 veckor efter det. Sen slutade skolan och sommarlovet gick otroligt fort men samtidigt långsamt. Jag jobbade, umgicks massor med kompisar, Poppe kom in i mitt liv, var på stadsfesten med fina människor, blev kär, njöt av sommarlovet och spenderade timmar i den varma solen.


bilden under mmsade jag till min mamma med meddelandet "njuuuter av sommarsolen och kör vicky i linne på rakbanan, supernöjd!". Det var precis det jag var också.
Efter sommarlovet fortsatte jag jobba och skolan startade igen. Blev skoltrött rätt fort och jag var verkligen otroligt opepp på det mesta förrutom att vara i stallet och mysa med sötponnyn. Blev supersjuk ca en månad efter skolstart och missade en del. Fick sedan en muskelinflammation i ryggen som gjorde att jag knappt kunde göra något alls och det tog en vecka innan jag ens kunde gå. Var mest sjukdommar blandat med skola, vara i stallet och umgås med vänner.


November var en rätt jobbig månad för mig. Den 10 var det precis två år sen min bästa vän, alltså mormor gick bort. Årsdagar är som de flesta vet jobbiga. Jag var oerhört ledsen och gav upp det mesta för ett tag, orkade inte anstränga mig för något... Precis en vecka efter förlorade jag en fin vän, han dog i en hjärtattack och jag som redan mådde dåligt mådde bara sämre och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Spenderade en del tid i stallet och försökte ta tag i mitt liv men kan väl inte påstå att jag lyckades superbra..
December spenderes mestadels hemma i sängen för jag drog åt mig alla vintersjukdomar precis som en svamp. Blev helt genom förkyld, hade vinterkräksjukan och massor annat. Kom tillbaka till skolan sista veckan och efter vi slutat skolan var det massa julförberedelser. Efter jul åkte jag till Malmö och var där tills dagen innan nyår. Då åkte jag till Aspö efter att ha varit i stallet, spenderade natten där sen förberedde vi för nyårsfirandet. Nyår spenderades med 12 andra grymma människor. Hade verkligen superskoj och det är helt klart bästa nyårsfirandet jag varit med om! :D 
plastgran iår igen pga kattungarna..

Trötta pojkar som precis klätt julgranen! (min bror Nils & den lilla kattungen Leonard)
Dom som tog bilder har inte lagt upp några bra än så det får bli två Alice tog på nyårsaftonsmorgonen


Avslutar med denna

Feberskrivande från en sur sjukling

Har försökt somna länge nu men min feber gör det omöjligt. Fryser supermycket ena sekunden, andra sekunden kokar jag. Somnade innan och sov i kanske tjugo minuter och då hade jag en superkonstig feberdröm och vaknade av världens hostattack. Hade bara ställt datorn i vänteläge så valde att starta den och nu ska jag kolla på lite serier för att sedan sova när jag är riktigtriktigt trött!

Läs resten om ni känner att ni orkar,  skriver mest bara för jag inte vet vad jag ska göra och mår bättre av att skriva massor och då kan jag också oftast klura ut vad jag ska göra. (tänk på att det är krångligt skrivet för jag är inte heeelt här med tanke på febern och den finfina hostmedicinen)
Kan även tillägga att jag är riktigt sur och det finns en del anledningar till det och sen när jag har feber så blir jag bara surare om jag redan är sur. Nu tänkte jag berätta för er varför jag är sur, utan att nämna ett endaste namn. Detta brukar jag inte göra så jag antar att jag gör det pga min feber och min morfinfyllda hostmedicin.

En sak jag alltid tänker på när jag pratar med människor är "ingen är värd att lita på förrän den bevisar det.".  Men sen inser jag att BLÖHRG, ingen är värd att lita på för varenda människa förrutom en person har svikt mig någon gång. För alltså hon som aldrig svikit mig finns inte mer så hon kan inte svika mig och jag vet att hon aldrig skulle göra det. Men andra personer jag litat på har svikit mig och varit så oerhört falska att jag vill slå mig själv för att jag förlåtit dom eller förlåter dom gång på gång. Jag litar på dom snabbt efter dom sagt oerhört korkade, dumma och inte ens äkta ursäkter. Eller ja, en del av dom ber inte ens om ursäkt och vet inte ens själva om att jag vet precis allt dom gjort och sagt. Men ändå förlåter jag dom, fast dom inte tror att jag vet och fast dom inte tror att dom gjort något fel. Finns faktiskt ingen bra anledning till att jag gör det för nästan varje gång jag förlåtit någon har den sedan bevisat det att den inte var värd det. Finns väl kanske två eller tre personer som faktiskt bevisat att de varit värda att bli förlåtna. Antar att jag ger folk så många andra chanser för att jag är för snäll. För jag ger folk andra chanser, heeela tiden. Oftast utan att dom märker det för jag orkar inte skapa onödiga konflikter och bråk. 

Nu har jag iaf satt mig i en oerhört jobbig sits och det är därför jag är sur. För jag vet att människan i fråga snackar en jäkla skit om mig (och neeej, det spelar ingen roll vem som frågar eller hur många gånger man frågar, jag kommer inte säga vem det är för det finns ingen mening med det förrän jag valt om jag orkar konfrontera människan eller om jag ska vänta och se om människan själv inser att den är en uppblåst idiot som bara snackar en massa skit hela tiden och intalar sig en jävla massa bullshit). Människan beter sig helt som vanligt och jag har inte visat något heller, och vi umgås inte sååå mycket att människan kan förstå att jag är sur. Eller egentligen är jag inte så sur utan mest besviken. För jag hatar att bli sviken, det gör självklart alla. Men jag har alltid haft svårt att lita på människor och ifrågasätter saker hela tiden och att bli sviken av någon man trodde man kunde lita på gör otroligt ont. Fast samtidigt har jag börjat vänja mig vid det och hur det känns och jag litar inte på någon fullt ut men jag gjorde nästan det med denna människan. Flera gånger om efter alla gånger jag blivit sviken.



Beroende av ensamhet

Även fast jag älskar att umgås med massa människor och vara ute bland folk eller bara sitta med mina vänner så är jag otroligt beroende av ensamhet. Jag måste vara ensam för har jag inte varit ensam på ett tag känns det som jag nästan tappar bort mig själv. På något vis är ensamheten fin, det är i ensamheten jag växer och jag kan verkligen vara mig själv utan att tänka på någon annan. Det finns inga gränser i ensamheten, det är som alla ramar suddas ut och fantasin får flöda. Det är fint och underbart. Jag skulle aldrig klara mig utan ensamheten, aldrigaldrigaldrig.

Kopierade ett inlägg jag skrev 8 oktober för det är så jag känner nu. Är hellre ensam än förändras bland andra, och så kommer de vara ett tag. Måste växa i mig själv för att få tag om någonting att kämpa för. Känns nästan som jag tappat fotfästet och virrar bara runt.

2 år

Klockan 22:48 har det precis gått två år.
Två år sen dagen jag förlorade min allra bästa vän. En person som betyder mer än självaste livet för mig, mer än någon av er kan förstå. Hon hjälpte mig genom allt det svåra och jobbiga men också genom allt de fina och roliga. Hon fick mig att inse att familjen är det viktigaste, att det är dom man ska hålla hårdast tag om vad som än händer. Hon är den som fått mig orka med allt och så är det fortfarande, även fast hon inte är här på samma sätt. Hon är var under flera års tid den som jag pratade med allt om, den enda som jag någonsin litat på helt och hållet. Hon var så speciell att ord inte kan förklara, hon var perfekt i mina ögon. 

Jag saknar dig mormor, mer än du någonsin kommer förstå. Det gör ont i hela mig och tårarna slutar inte rinna, och nu finns inte du här så jag kan inte krypa upp i din famn som jag brukade göra. Jag kan inte höra dina tröstande ord eller känna din trygghet. Jag kan inte längre ringa till dig när jag är glad och har något roligt att berätta, jag kan inte sitta med dig på altanen på tidiga sommarmornar och prata om allt och inget. Jag kommer aldrig få träffa dig igen och det gör verkligen ont. Och jag önskar av hela mitt hjärta att vart du än är så mår du bra och du slipper ha ont och du behöver inte kämpa så som du gjorde in i sista andetaget. Jag önskar att du kan se mig ibland och höra det jag har att säga till dig och jag hoppas att du kan se detta. Att du kan läsa det och förstå att jag älskar dig något otroligt. Du betyder allt för mig och jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta, tack för allt du lärt mig världens finaste du.

Vila i frid världens bästa vän♥


Oväntade resultat

Har på senaste haft tre prov som gjort mig fundersam & nöjd. Eller ja, på resultaten. Ett matteprov jag trodde jag inte kunde något alls på fick jag G på. Har lätt för matte och är smart, men efter att ha missat väldigt många mattelektioner och genomgångar pga jag var sjuk/hade ögoninflammation blev jag otroligt osäker. Dock var det ingen som fick vidare bra resultat men det tog läraren på sig! (orkar inte dra anledningarna men ja, hon är världens bästa lärare iaf).

De två senaste biologiproven vi haft har jag inte pluggat alls mycket på och jag fick bra betyg iaf. De första läste jag igenom kapitlet väldigt fort och fick ett VG och när jag läste igenom provet så hade jag massor av plus på de jag skrivit! De andra som jag skrev igår -som jag för övrigt var otroligt nervös för- fick jag ett VG - på. Vet inte riktigt om jag förtjänar det för det kändes som jag kunnat formulera mig otroligt mycket bättre och längre men jag hade bara 35 minuter på mig att skriva ett prov på 16 frågor på (en del var frågor med a&b del.)

Men ja, jag är nöjd med mig själv och detta får mig att bli otorligt taggad på faktiskt lägga ner lite mer tid. Men jag tänker inte bli en sån person som sitter och pluggar i timmar, men lite extra tid är faktiskt inte speicellt jobbigt. Och med tanke på att jag är snabblärd så har jag extra lätt för mig. Avslutar med att tacka min hjärna som låter saker fastna väldigt lätt och ja, fastnar det så sitter det kvar. Sen vill jag bara säga att jag har en del grymma lärare, visst. Vissa av dom vill jag ärligt talat skjuta, putta ner för ett stup eller kanske bara spränga i luften, men det finns några av dom som faktiskt är otroligt grymma. 


Dansar, fastän hjärtat brister.

Varför sluta leva bara för det gör ont? Varför sluta leva bara för det kanske egentligen inte känns värt att leva för tillfället? Orkar inte fundera längre. Tänker bara leva och låta tiden gå. Tänker leva och visst, jag tänker tänka. Men tänker inte fundera på varför. För det finns aldrig något bättre svar än därför. För varför är en dum fråga och därför är ett minst lika dumt svar. Det bara är så helt enkelt.

Tänker fortsätta som nu och skita i vad andra tycker och tänker, för vad spelar det för roll om hundra år? De valen vi gör idag är bara det som formar oss som människor. Alltså ifall jag gör dåliga val är det bara jag som får betala för det i slutet. Ingen har något med det jag gör att göra. Dom kan bara hålla tyst och även fast det jag kanske gör inte är det jag borde göra så spelar det ingen roll. För det kommer precis som allt, glömmas bort.

Years from now, you will find that the things you held dear, were all trivial to the core. All of those silly little things you cared about meant nothing, and the naive quest for perfection was a giant fucking waste of time.
I wish you well on your pursuit of being.
- jco'cv

Bearbeta sorg

Sorgens fyra faser.


Chockfasen

Det är inte ovanligt att man först får en känsla av overklighet. Det kan vara svårt att fatta att den man älskar är borta. Man kan gå omkring som i en bubbla och ha svårt att ta till sig det som har hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid.


Reaktionsfasen

När chocken släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat. Denna fas kan vara i veckor eller månader


Bearbetningsfasen

Nu tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker se den i sitt sammanhang i livet.


Nyorienteringsfasen

Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.
Ibland undrar jag ifall jag är fast i första fasen och går igenom det om och om och om igen..

Beroende av ensamhet

Även fast jag älskar att umgås med massa människor och vara ute bland folk eller bara sitta med mina vänner så är jag otroligt beroende av ensamhet. Jag måste vara ensam för har jag inte varit ensam på ett tag känns det som jag nästan tappar bort mig själv. På något vis är ensamheten fin, det är i ensamheten jag växer och jag kan verkligen vara mig själv utan att tänka på någon annan. Det finns inga gränser i ensamheten, det är som alla ramar suddas ut och fantasin får flöda. Det är fint och underbart. Jag skulle aldrig klara mig utan ensamheten, aldrigaldrigaldrig.

Some random thoughts

Har ni någonsin tänkt på att dom som pratar på andra språk tänker på sitt språk med. Hur sjukt är inte det?! Jag kan inte tänka mig att någon tänker på någon annat språk än svenska. Men visst, att dom pratar andra språk och förstår svenska ser jag inget konstigt i. Bara det att tänka på ett annat språk som aldrig riktigt går ihop för mig.

Låter väldigt efterbliven men det är sånnahär tankar jag ofta har.

- Ah, jag vet. Jag läste de på din blogg!

Antar att jag inte är ensam om att tycka att det är liiite obehagligt när folk säger så? Speciellt när det är random människor som man verkligen inte trodde läste ens blogg.  Visst att flera läser den, de har jag inget problem med. Men när folk svarar "jag läste det på din blogg" och man skrev det bara ett kort tag innan blir man lite chockad. Eller när det är riktigt gamla inlägg. Alltså förlåt men det gör mig lite obekväm.

Nu menar jag inte att jag inte tycker om att ni läser och kommenterar, för det göra jag. Men när folk svarar så vet jag inte vad jag ska säga. Då svarar jag oftast bara "hehehehehe, okeeeeeeeej. Så skoj, hehe." Fast samtidigt tycker jag faktiskt att det är roligt, för det är alltid kul att folk läser och tycker det är intressant. Men ja, lite obekvämt!


Utkast: Augs. 17, 2011

The things is, that it still hurts. It hurts to see you with someone else, see you doing the things we did with another person. And it hurts to know that we are history and that the things we did doesn't matter anymore. It hurts that I can't say that your mine, and that I'm yours. But the things that hurts the most is that I still love you and I still wan't be yours.

Det finns en person som betyder något enormt för mig. En person jag känt lite över två år, det kanske inte är speciellt lång tid men det känns som vi varit vänner i en evighet. Denna personen är den som får mina dagar är bli ljusa när det är helt grå, den som fortfarande bryr sig när jag är en bitch för jag mår så dåligt, den som får mig att skratta och verkligen må bra. Denna personen är en av de vänner jag verkligen aldrig kan förlora, för utan henne skulle jag inte klara mig. Utan henne hade så många dagar varit alldeles gråa och tomma från skratt. Denna personen kan få mig att få alldeles ont i magen av skratt och få tårarna att spruta när jag egentligen mår som sämst. Hon kan få mig att släppa allt för ett litet tag och verkligen må helt bra. För med denna personen så känner jag mig trygg, jag känner mig mer hemma med henne vid min sida. 

Denna personen är min andra halva, hon är min vapendragare, mitt toppmongo och hon är min patrik. Hon betyder så mycket för mig och jag vet att vi alltid kommer hålla ihop. Det vet jag för att hon har lyckats laga mig när jag är som trasigast, när jag egentligen borde ligga på marken i  tusen bitar. Denna personen heter Alice Ida Karin Jonasson och hon är min allra bästa vän. Jag älskar henne utav hela mitt hjärta och jag lämnar henne aldrig.

Tiden läker inte alla sår.

Vissa sår läks aldrig. Vissa sår är sånna som är så djupt att vad man än gör finns dom kvar. Dom får kanske en sårskorpa men den klias upp eller så faller den av, det börjar iaf alltid blöda igen. Tiden kan inte läka alla sår, det är omöjligt. För ifall tiden hade kunnat läka alla sår hade jag inte känt såhär, jag hade aldrig mått såhär dåligt. 

Alla ni som säger att det blir bättre med tiden kan sluta, för jag mår inte bättre av att ni ljuger mig rätt upp i ansiktet. När det inte gör lika ont och såret är för ett litet tag skyddat av sårskorpan låt mig då slippa smärtan för ett tag. Men glöm aldrig att när sårskorpan klias bort eller faller av, då gör det ont.

RSS 2.0