jag VISSTE att det skulle bli såhär, jag hade så jävla rätt. jag visste att du skulle bry dig mindre än vad du gjorde innan, vilket redan då var på tok för jävla lite. jag sa det till dig och du tog allt som ett jävla skämt. du bryr dig inte längre och snart ger jag fan också upp. allt annat än så jävla viktigare än mig och jag har börjat tröttna på att inte ens räknas längre, på att du aldrig hör av dig, att du aldrig säger vad jag betyder för dig, att du skiter fullständigt i hur allt står till och att inte ha dig här. jag har tröttnat så jävla mycket på dig och alla dina jävla problem med att visa något.

jag skulle vilja skrika men de enda som kommer än tårar. jag skulle vilja skrika på dig och berätta hur jävla dåligt du får mig att må genom allt du inte gör, berätta hur dåligt jag mår och hur jävla värdelös du får mig att känna mig. och det värsta av allt är att jag vet att du fan inte hade brytt dig ifall jag sa allt detta, att de enda du gjort är att undvika mig för att du inte klarar av känslor och du ser aldrig att du gjort något fel utan du hade skyllt allt på mig, som alltid.