jag som varit iskall, tagit allt lugnt och inte varit alls nervös börjar få ett nervsammanbrott. magen gör ont, illamåendet kommer smygandes fram och andningen blir snabbare och nästan hysterisk. trettio mil från staden där jag föddes, där jag växte upp och har gjort alla galna saker. trettio mil från staden där jag har min familj och mina vänner. trettio mil från staden jag egentligen hatar och jag är nervös och börjar få kalla fötter. men jag vet helt säkert att på onsdag 09:00 kommer jag sätta mig i den fullpackade bilen och jag kommer lämna denna staden bakom mig.

tror inte jag riktigt insett att jag faktiskt ska åka, att jag flyttar så långt och att hemma inte längre kommer vara hemma. jag lär inte komma tillbaka hit och det känns bra samtidigt som det är hemskt. snälla, kan mitt hjärta inte sluta vara så delat och vara med på mina planer istället?