igår var det precis tre år sedan min mormor gick bort. tre år sedan jag stod där i huset som var som mitt andra hem och kände hur marken under fötterna sakta gick sönder. tre år sedan en del av mig dog, en del som lämnade ett sår som aldrig kommer läka.

tre år har jag levt utan min allra största förebild och min bästa vän. och jag kan berätta för er alla att när folk säger "allt kommer bli bra tillslut, tiden läker alla sår" kan ni lika gärna slå dom i ansiktet med något riktigt hårt för det är ren jävla bullshit. livet är orättvist och hemskt och saker blir inte lättare. man känner samma hugg i magen och klump i halsen när man tänker på dom. man kan fortfarande sitta och gråta långt in på natten tills man knappt kan andas. det gör fortfarande lika jävla ont efter tre år och det enda som händer under tiden är att man blir bättre på att ljuga och spela ett spel. man blir bättre på att dölja hur ont det gör när någon säger fel sak och att hålla gråten inne när man saknar dom som mest. men samma smärta finns fortfarande kvar och man saknar dom inte mindre desto längre tid det går, tvärtom..

jag saknar min mormor och min bästa vän. jag saknar att sitta ute på altanen på morgonen och planera hur framtiden skulle vara. jag saknar dina trygga kramar, din lukt och allt som har med dig att göra. jag saknar när jag satt på toagolvet medans du sminkade dig och jag kunde inte annat än beundra hur vacker du var. jag saknar sättet du fick mig att må och hur bra du kunde göra en dag bara genom att finnas vid min sida. jag hatar att vara utan dig och önskar mer än allt att du kunde komma tillbaka. jag älskar dig mormor och kommer alltid göra, du är världens bästa.