man inte vet vad som är hemma och borta suger. att känna en klump i magen varenda gång jag åker mellan mina tre "hem" är det sista jag vill. jag önskar att jag inte var så jävla delad och att jag bara kunde känna mig som hemma. och visst, jag vill gärna vara en sån som person kan se hemma som en plats med människor jag älskar och som älskar mig också men det kan jag inte. jag vill ha något som känns som hem och någonstans där jag kan känna mig helt trygg. men att leta efter det och inte finna det är lika frustrerande som att försöka hitta två likadana strumpor när man precis har tvättat. 

jag önskar att jag aldrig hade flyttat samtidigt som det är något av det bästa jag gjort. jag hatar att inte finnas där när jag behövs som mest, att behöva sitta 30 mil ifrån och säga att jag finns vad det än är men inte bara kunna åka dit och försöka göra allt bättre. jag hatar att  inget känns som hemma på riktigt utan att jag bara känner mig lika delad och trasig som den sista pepparkakan i burken i januari. 

men mest av allt hatar jag nog att allt detta beror på att jag inte är trygg i mig själv och att jag inte klarar av att sakna för det delar min trasiga själ i tusen delar till.